Att våga vara sig själv

Nu måste jag bara få lätta lite från min hjärna och hjärta. Det här med att våga vara sig själv, det är så sjukt svårt. Jag har haft problem med det är i kanske 3 år nu, sen jag började här i Jakobstad blev det iaf ett problem för mig. Jag tror påriktigt inte en ända i min klass har fått se mig som mig själv, alltså som jag egentligen är, för att jag är rädd. Jag har de här 2 åren gått i en bubbla hela tiden för att jag inte vågar visa hur jag är.Jag ser på människor då dom tycker att man säger någonting dumt eller uppför sig konstigt, jag ser de på era blickar.
 
Det är så sjukt svårt när man kommer från en annan kommun, folk kanske inte riktigt förstår hur olika människor beter sig i olika komuner. Men jag som nu har gått i skolan 2 år med folk från jakobstad (eller runtom jakobstad) så har märkt många skillnader. Jag vet också vilka människor här i min närhet som verkligen dömer en för vad man säger eller gör, bara för att det är inte på det sättet hen gör. Det är det som har fått mig att krypa in i min bubbla och aldrig vågat komma ut. Jag tänker så många morgnar att " idag ska jag försöka vara mig själv helt ut" men det går med en mening och så får man den där blicken att "vad fan tror du att du gör?" och man bara HELL NO back to de corner. Jag tänker ständigt på vad jag gör och vad jag säger, därav är jag mest tyst, det är lättast så. Fast jag vet att folk kan tycka att man är tråkig om man är tyst så är det enda sättet jag kan överleva en skoldag utan att bryta ihop. Det är tystnaden som ger mig ro.
 
Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det men något som man gör i malax som är en självklarhet, kan vara helt dumt i andras ögon, och tvärtom. Men att folk ändå måste ge den där blicken att "gå gräv ner dig".

Jag har aldrig haft ett problem med att vara själv, jag sitter gärna själv på raster och har inget problem med det. Men blickarna man får av att sitta själv, man ser vad ni tänket, " har hon inga vänner eller?" "haha forever alone". Man bara NEJ jag kan faktist välja själv om jag vill sitta ensam eller med någon, det betyder inte att jag inte har vänner.
 
Det här är inte ett problem jag bara har i jakobstad, jag har det även när jag kommer hem. Jag är en pojkflicka eller vad man ska kalla det, vist jag sminkar mig och gör 'flick' saker, men jag uppför inte mig som en flicka. Det gör att jag är så rädd att flickor i min omgivning ska tycka att jag är sjuk i huvudet. 

Jag lyssnar gärna, jag älskar att lyssna, men hatar att prata. Jag är nog extremt osocial person om man tänker på det, och det är jag. Jag sitter häldre ensam än hittar på saker med vänner, för om jag funderar på att hitta på något med någon så måste jag tänka före jag åker "vad ska vi göra" "vad ska jag säga". Då slutar det alltid med att jag häldre sitter ensam än åker ut.
 
Jag är så rädd över vad andra ska tycka så enda människan som har fått se mig som var verkligen är, det är Robert, han är den enda jag vågar visa mig för.
 
Ni kommer antagligen inte fatta någonting av detta, för jag kan inte lägga ner allting jag tänker och känner i text. Men ni skulle bara veta..

pappas födelsedag

 

liiite bilder bara

 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se